Länsmuseet i Kalmar slänger pengarna i sjön!

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

Överst på bloggen finns en bild som föreställer en del av Kläckeberga kyrka. Idag har jag varit i kyrkan och fått veta mer om denna fantastiska byggnad, fått tillfälle att fotografera och vandra runt i en kunnig kyrkvärds sällskap. Detta kan också du göra! Varje dag mellan klockan elva och sexton är kyrkan öppen för besökare som vill veta mer om denna försvarskyrka i Kläckeberga utanför Kalmar. Bara innertaket är väl värt ett besök, detta målade trätak är vackert. Det finns tre altartavlor, en orgel-läktare och så förstås en intressant källare …

Mitt intresse för kyrkan började när jag skulle skriva novellen Brudprovet, som tilldrar sig i kyrkan. Jag åkte upp dit en kväll och fotograferade lite och vandrade runt på kyrkogården. Jag föreställde mig hur platsen såg ut på vikingatiden, med Kläckebergaviken som rann fram till kyrkan. Jag föreställde mig den gård som byggts där uppe på bosättningen från vikingatiden och hur kyrkan sett ut från början. 1611 brände danskarna ner den, men den har byggts upp igen, vilket ni förstår eftersom den fortfarande finns kvar …

Novellen är fortfarande under bearbetning. I min novell går brudparet med prästen ner i kyrkans krypta, eller källare ska det nog vara i det här fallet. Det som var häftigt var idag när jag fick gå ner i kyrkans källare och trappan ner såg ut precis som jag föreställt mig och skrivit i novellen. Jag har samlat på mig material, ganska överdrivet tycker kanske ni att göra så mycket research för en novell, men jag blir mer och mer intresserad av historiska händelser i min lilla by Kläckeberga. Länsmuseet är inte till någon som helst glädje, de är bara fokuserade på båten Kronan som sjönk i Kalmarsund och lägger alla pengar på den. I källaren på Kläckeberga kyrka finns det en stor mängd skallar och skelett som hittats när man renoverade trappan till ingången. Länsmuseet skulle koldatera dessa och komma med information, men valde att lägga pengar på båten i stället, och den är inte ens byggd här i Kalmar! Skandal säger jag. Om Destination Kalmar ska lyckas dra hit turister är det just sådant som många är intresserade av. Varför ligger skeletten, de flesta barnskelett, kvar i källaren i kyrkan i stället för att dateras och tas till vara? Varför finns det inget om vikingar på länsmuseet trots alla fynd som gjorts runt Kalmar? Varför är en båt viktigare än det som faktiskt utspelat sig här i byn? Var i Kläckeberga slog Nils Dacke läger innan han gick mot slottet för att kriga med Gustav Wasa? Var vid gamla stadsmuren hängdes hans huvud upp? Vad hände vid domarringarna i Skälby? Var ligger fornborgen i Västerslät? Bautastenarna? Är barnskeletten offer som offrades åt Thor och Oden, eller är de offer för digerdöden många hundra år senare? Skärpning länsmuseet och Destination Kalmar! Det finns så mycket intressant i trakten att ta vara på och visa upp för turister. Kan man inte tänka sig att datera skeletten och visa några i en monter i kyrkan? Ett samarbete mellan museet och kyrkan kanske? Eller för att vara ekonomisk, varför inte göra en skärmutställning på museet om vad som hänt här under vikingatiden? Hur det såg ut när de första kristna kom hit? Om våra försvarskyrkor som är nästan tusen år gamla? En skärmutställning i stället för de souvenirer som länsmuseet säljer i butiken. Man kunde göra ett usb-minne i form av Kläckeberga kyrka med foton och information digitalt.

Det finns mycket man kan göra billigt för att sprida information idag, man behöver inte kasta pengarna i sjön bokstavligt talat.

Jag hoppas på en förbättring av hur Kalmar ska visa upp en spännande historia för omvärlden, då kommer också fler turister hit. Det finns mycket historia av skilda slag här i trakten, den måste vi visa upp!

Om några dagar kommer jag att blogga igen och dela med mig av min research om Kläckeberga, visa bilder och ge lästips till de som vill veta mer. Håll utkik på bloggen! Trevlig sommar och tänk på att dricka mycket vatten i värmen.

Annonser

Bonnier diskuterar portal för egenutgivare

En intressant artikel om egenutgivning. Utvecklingen är intressant och kan bara gynna oss som skapar; och de som vill läsa nya författare. Jag anser också att egenutgivning gynnar de som skriver inom smala ämnen som traditionella förlag är rädda för att satsa på, och i slutändan deras läsare. Framtiden i branschen är endast ett musklick bort. Missa inte att Amazon nu har en gratis app som du kan ladda ner till din platta, smartphone eller dator för att läsa böcker i mobiformat.

Debutantbloggen

Oskars presentationsfoto prime miniOskar Källner debuterade 2011 på eget förlag och skrev om sina upplevelser här på debutantbloggen. Nu har det gått tre år och förlagsbranschen har förändrats ytterligare.

I förra veckan var jag nere på Bonniers kontor och diskuterade egenutgivning. Det kanske känns lite otippat att Sveriges största och mäktigaste förlagskoncern, med ett av de starkaste varumärkena, skulle intressera sig för egenutgivning. Men sett i ett internationellt perspektiv är det fullkomligt logiskt.

Den nya tekniken med Print on Demand och e-böcker håller på att helt skriva om kartan för förlagsbranchen, inte bara i Sverige utan i hela världen. Tack vare att det är så enkelt för en författare att själv publicera sig så har maktbalansen en gång för alla förflyttats och ingenting kommer någonsin bli som förut. Jag minns för tre år sedan, när jag började skriva på debutantbloggen, så var en av de första saker jag fick göra att skriva en

View original post 888 fler ord

Bild

Bara en midsommarhälsning

Etiketter

, , , ,

Jag vill önska alla en trevlig midsommar, om det regnar på er kika in på Amazon och köp en e-novell.

Ni vet väl att deras gratisapp gör det möjligt för er att läsa e-böcker på platta, iPhone, dator?

 

 

http://www.amazon.com/dp/B00K4YQL0A

Svetsfogen

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli svetsare. Jag har alltid fascinerats av svetsfogar, och med ett barns hela självförtroende sett fram emot att bli vuxen och få lära mig yrket själv.

Jag var övertygad om att jag, med den inneboende talang jag besitter, skulle bli en mästare på yrket. Under åren fick jag ibland möjlighet att se andra utföra sysslan. Jag granskade alla fogar som kom under min blick, och tänkte att om jag bara fick chansen så skulle jag svetsa en fog som skulle slå världen med häpnad.

Den skulle klara röntgen galant, inte visa upp några fel, bubblor eller håligheter. Min svetsfog skulle vara elegant, rak och vacker. En del kännare skulle hävda att ingen gjort sådant utmärkt hantverk, sedan den mytomspunne tjeckisk-österrikiske svetsaren, Trams Fakka, som svetsade i början av nittonhundratalet. Naturligtvis vill jag inte vara så förmäten att jag kan jämföra mina tidiga försök att svetsa med hans mästerverk som visades upp efter hans död, men jag kände att mina fogar nog skulle bli mer intressanta och lättbeskådade. Trots allt var han lite galen och gjorde en del misstag, i en del av hans fogar hade en liten skalbagge blivit insvetsad.

Då jag var en modern människa sökte jag andra källor till visdom. Jag tänkte att forskningen om svetsning, och den utrustning man använder går framåt, vi är ju ändå moderna människor. Jag tittade på de som varit vuxna och svetsat när jag växte upp, hur de använt sig av olika material och tekniker för att nå fram till den perfekta fogen. En del av dem har även varit vänliga nog att författa handböcker i svetsande, idag finns det tusentals böcker, bloggar och artiklar om hur man går till väga för att få en hållbar fog. Man kan välja att sälja via redan etablerade kanaler, eller sälja själv via nätet. Vem som helst kan börja med det, det krävs bara handlag och ingen egentlig utbildning.

Svetsare är ingen skyddad titel, men det finns en sammanslutning för svetsare där man kan söka medlemskap. Ofta krävs att man svetsat minst två utmärkta fogar för att få kalla sig svetsare och gå med i förbundet. Dessa fogar ska bli antagna av officiella svetsfogsförmedlare och märkas med unika nummer för att du ska få bli medlem i förbundet. En del människor hävdar att om du inte lyckas med det så har du ingen rätt att kalla dig för svetsare. Andra hävdar att så länge du svetsar ofta och regelbundet så är du svetsare. Många röster höjs i frågan, ibland i vrede och ibland av avundsamhet. De som fått sina fogar antagna höjer naturligtvis rösten för alternativ ett, de som kämpar på egen hand anser att alternativ två är det riktiga.

Det finns många skolor och kurser för svetsare. Det sjuka är att för att söka dit ska man skicka in ett antagningsprov som består av en del av en svetsfog. Denna skall sedan bedömas i förhållande till alla andra svetsfogar som skickas in, till sin unika form och om de aktuella lärarna på skolan ifråga tycker om ditt sätt att svetsa.
Det är ofta svetsare som själva inte kan leva på sitt yrke som är lärare på svetsskolan. De svetsar själva men behöver även undervisa i konsten att svetsa för att dryga ut sin hushållskassa. På ett sätt är det ett bra arrangemang, man får lära sig grunderna från någon som varit där själv. Men det är inte bara bra då dessa, även om de är habila svetsare, inte har någon som helst förståelse för att man kan vilja svetsa på ett annat sätt än de själva. Eller att man kanske inte vill ha skalbaggar i sin svetsfog. Nej vi ska stöpa alla i samma form, få fram en ny generation av svetsare som göra likadana fogar inspirerade av de klassiska mästarna på området. Man måste svetsa fint, det är mer värt att fogarna blir vackra och följer de riktlinjer som mästarna presenterat under flera hundra år, än att fogarna är nytänkande och speglar dagens samhälle.

Jag kan ta ett exempel. För många år sedan gick jag en ettårig utbildning på en skola. Jag kom dit med en idé till en svetsfog och stora förhoppningar. Lärarna var redan etablerade svetsare, som extraknäckte som lärare. Jag väntade med spänning på att de skulle lära oss elever sina yrkesknep. Vi satt där i rummet en grupp på sexton elever, alla i olika grader av förkunskaper och förhoppningar. De flesta hade aldrig ens sett en acetylentub innan de kom in på skolan. De pärlor av visdom som vi alla förväntade oss att lärarna skulle dela med sig av, blev inte riktigt som vi trott. Redan första dagen sade den ena läraren att det enda sättet vi kunde bli riktigt bra på att svetsa var att öva, öva och se hur mästarna hade gjort.

Vi fick vars en plåtbit, några svetstrådar, vars en tändsticksask och vars en tub med syre och acetylen. Sedan var uppdraget att vi alla skulle dra oss undan fram till kafferasten och svetsa så mycket vi kunde. När vi klarat av det och fått en styrkande kopp kaffe skulle vi samlas igen och titta på varandras fogar, läs leta fel. Men inte ens då trädde lärarna in i rollen som lärare av den sköna konsten, nej det var de andra eleverna som skulle bedöma mina försök att svetsa. Det satt unga vuxna, ja nästan tonåringar, i gruppen som aldrig hade svetsat något annat än inträdesprovet till skolan, och det var de som skulle hjälpa mig att bli en erkänd och berömd svetsare! Jag kände mig lurad.

Inget prat om verktyg, rengöring, säkerhet eller material, bara detta: svetsa så fort du får tillfälle så blir du duktig. Lär dig av att se på de gamla mästarna, försök förstå hur de har gjort sina fogar. Experimentera inte för mycket med din teknik, det är förbehållet de redan etablerade att göra det. Tänk på att välja en grundplåt med att vackert mönster när du börjar, det är helt okey att svetsa in en skalbagge eller två, men akta dig för att gå för långt ifrån det vedertagna och etablerade sättet. Samtidigt ska du också veta att få svetsare lyckas leva på sitt svetsande. Jag antog att de flesta slutade som lärare på diverse svetsutbildningar.

Jag satt där och höll god min, med min stora plan om att göra den perfekta fogen som ett dibarn vid mitt bröst, och väntade att snart, kanske redan i morgon, kommer dessa pärlor om hur man går till väga för att lyckas. Men nästa dag bjöd på ännu en självstudie som skulle bedömas av kurskamraterna.
När kursen var slut, och vi alla fått ett diplom där det stod att vi genomfört kursen samlade jag ihop min besvikelse. Jag var säker på att förr eller senare skulle jag behärska konsten. Det var bara att öva.

Något år senare snubblade jag över en utmärkt handbok i ämnet; Kevin Stings bok Att svetsa. Han förklarar mycket pedagogiskt (ursäkta adverbet) om hur man ska gå till väga för att göra en perfekt fog. Att man måste slipa bort en hel del från det första försöket tills man har en färdig och hållbar fog. Han ger exempel på andra moderna svetsares olika små knep för att behaga det granskande ögat. Han berättar också att det är ingen skam att misslyckas i början, bara man fortsätter att försöka, och fortsätter att träna. Han tar upp olika delar, som vilka verktyg och svetstrådar man kan använda för olika syften. Han visar dig hur resan från krass verklighet till dröm kan se ut, och viktigast av allt;

Han inspirerar med sin utmärkta svetshandbok så läsaren känner sig styrkt och redo att genast svetsa så mycket som möjligt för att nå i alla fall halvvägs dit Kevin har nått. Jag kan bara med stor ödmjukhet tacka honom för att han, en av de största genom tiderna om än inte någon som kommer att få Stockholms Stora Svetspris, har tagit lite tid av sitt liv och sitt svetsande för att dela med sig om konsten.
Det finns ett gammalt talesätt som säger; De som kan det gör det, de som inte kan det lär ut det.
Undantaget från den regeln är Kevin Sting, som både är mästare med läraryrket i botten, och som är generös nog att dela med sig av sina knep.

Många år efter att jag hade gått grundutbildning på ett år som svetsare, sökte jag skolan igen för att gå år två. Jag tänkte mig göra några mer kontroversiella svetsfogar, och skickade in ett arbetsprov där jag svetsat fogar som inspirerats från Irländskt 70 och 80-tal. Jag fick genast besked att så kan man absolut inte göra, av min placering på reservlistan förstod jag att jag inte var önskvärd på skolan. Jag vet inte om det var mina gröna, fyrklöverformade fogar, eller om det var jag som person, kanske avsaknaden av skalbaggar i mitt arbete eller att jag förra gången jag gick på skolan kritiserat undervisningen, som gjorde det. Det kanske var så att jag inte tränat nog på att svetsa helt enkelt, även om mina svetsfogar blivit utställda och berömda, i alla fall de kortare fogarna. Jag har också placerat mig på plats nummer två, och plats nummer sex, i en stor svetstävling förra året och mina fogar finns nu att köpa genom en traditionell fogförmedlare. Jag säljer även på egen hand andra svetsfogar via Internet, och det har börjat bra.

Jag vill sluta med att önska alla fogsvetsare i vårt vackra land, och i resten av världen, en trevlig sommar. Må ni som försöker lyckas, må ni som redan lyckats få vidare framgång och må alla öppna sina sinnen och inte vara rädda för att lära av både klassiska och nutida svetsare.

Det handlar ändå i slutändan bara om att roa sig själv och omgivningen, det handlar naturligtvis också om att gärna få en hacka för besväret.
Den dåvarande rektorn på svetsskolan, sade när han höll avslutningstalet efter att jag gått år ett, att när man möts av motgångar ska man tänka ”Jag har i alla fall min lilla kinesiska ask.” Jag tänker gärna: Mina böcker är i alla fall tillgängliga för dig både på Bokon och Amazon.

© Kicki Karlén

 

Gästbloggare Jens af Ekenstam Stenman

Etiketter

, , , , , ,

Idag bjuder jag in Jens Stenman att skriva lite om Vildsint, ett spännande projekt med många bra läsupplevelser. Tack för att du delar med dig lite av dina synpunkter, ordet är ditt Jens;

Jag har blivit tillfrågad om jag vill skriva lite om Vildsint.

Det är inte så lätt som det låter.

Visserligen har jag varit med ända från början, vissa säger till och med att det var min idé, men det har aldrig varit MITT projekt. Inte helt och hållet.

Vildsint är ALLAS projekt.

Ditt också – Om du vill.

Det började en gång 2010, när det inte blev någon uppföljare till Bok-SM anno 2009. Många började ge ut sina egna böcker i små upplagor om 20 exemplar eller liknande, via Print on Demand (POD) och sålde/gav dem till grannar, vänner, svärmor och andra fiender.

Idén var enkel: Om vi istället går samman 20 stycken i en novellsamling och var och en sprider den till 20 läsare får vi 400 läsare var. Och det blir billigare!

Ralph Wikland hakade på idén och tillsammans drog vi det tyngsta lasset, men med hjälp från mååånga andra.

Resultatet var överväldigande. Alla fick inte plats. Att meddela det personligen var bland det tuffaste jag gjort i mitt liv. Flera blev både arga och ledsna.

I första boken ”Vildsint” var det 39 medverkande, i andra ”Vidsint Skymningslandet” var det 44, i tredje ”Vildsint Gryning” fick vi plats med 51 och nu senast i e-xtra Vildsint, som bara finns som e-bok, är det 29 medverkande.

Det unika med Vildsint är att här kan vem som helst vara med. Du förbinder dig att skriva en så bra novell du bara kan och sedan att själv köpa ett visst antal av boken och sprida den. De flesta får lätt tillbaka sina insatta medel.

”Vildsint Gryning” kom till sist att kosta 6 kronor i tryck och ca 2 kronor i frakt hem till var och en. Vi tryckte 3 500 exemplar pocket.

Utöver det kan vem som helst, till och med den som inte har med något eget bidrag, hjälpa till med korrläsning, kommentera och hjälpa till. Alla får vara med och tycka till om omslag, baksidestexter och annat. Till och med vilka som ska komma med och vilka som inte får plats. Allt sker vid behov genom demokratiska omröstningar på nätet. (kapitel1.se)

Namnet ”Vildsint” är resultatet av en sådan omröstning. Det var inte mitt förstaalternativ, men numera är jag glad att Sara Lövestams alternativ vann. Jag har till och med glömt bort vilket mitt eget förstaval var.

”Vildsint” låter helt enkelt rätt.

Sara Lövestam ja, som vann Bok-SM 2009, hon är inte den enda kändis som medverkat i utgåvorna. Här hittar vi också Christoffer Carlsson, Daniel Luthman (alias David Larsson), Ola Lauritzon, Anders de la Motte, Åsa Jinder, Lars Rambe och Henry Bronett.

För att inte tala om alla de medverkande som efteråt fått sina egna böcker utgivna på egna förlag eller av andra. De är allt för många för att jag ska kunna räkna upp dem här!

Köp dig en uppsättning Vildsint och se efter själv vilka namn du känner igen!

”Vildsint” har jag sålt slut på, men bokeri.se sitter ännu på ett lager och där är de som billigast. ”Skymningslandet” och ”Gryning” får du enklast tag igenom ett mejl till mig på stenman.jens”at”gmail.com – De blir dina för 20 kronor styck plus porto. ”e-Xtra Vildsint” finns bara som e-bok och den hittar du hos Bokon.se under fliken ”Egenutgivet” för bara 25 kronor.

Alla eventuella intäkter går åter projektet för att hjälpa fler att få samma chans att bli utgivna. Ingen får betalt för att medverka i Vildsint. Allt arbete sker ideellt. För mig också.

Det finns såklart oerhört mycket mer att berätta om allt, men nu börjar det bli dags att avrunda det här. Jag hoppas jag väckt lite av din nyfikenhet? Har du frågor når du mig på samma adress som ovan.

Vill du själv vara med nästa gång? Se då till att bli medlem på kapitel1.se – Det är där alla nyheter släpps. Under tiden kan du roa andra med dina texter, läsa andra och kommentera, få hjälp med dina egna texter och delta i små tävlingar samt olika upptåg på forumet. Du blir alltid varmt välkomnad!

Så, då säger jag hej då till alla blivande och nuvarande författare som läser det här. Själv är jag hobbyförfattare och så lär det förbli, men jag har hjälpt runt hundratalet människor att bli publicerade. Det är, när allt kommer omkring, inte så pjåkigt det heller!

När jag är nittio kan jag ta ner mina Vildsint ur bokhyllan och visa mina barnbarn att jag skrivit en bok tillsammans med den och den och den och den berömda författaren!

Jag längtar efter att få skryta med DITT namn.

Lev och skriv väl, så kanske vi träffas någon gång, både i cyberrymden och i verkligheten!

Jag ser fram mot det!

Jens af Ekenstam Stenman

vildsint

 

Fångad av lust

Etiketter

, , , , ,

Att skriva noveller är ofta att dela plats med andra. Att vara med i en tävling som resulterar i en antologi, en samling tillsammans med andra författare.
Novell är en kort berättelse och en tacksam berättelse att skriva. Jag har tidigare på bloggen berättat lite om novellskrivande, och då rena hantverket. Nu vill jag gärna berätta om resultatet.
Den färdiga noveller, vad gör man med det?
Förra året hade kapitel 1, se länk här till vänster, en tävling som hette Fångad av lust. De tog emot noveller på temat och läsarna fick rösta, juryn fick utse och när sista rösten var lagd var tio noveller uttagna till en antologi. De gavs också ut enskilt på kapitel 1 förlag. Nu kan du köpa dessa noveller hos Bokon, de ligger under fliken Egenpublicerat.
Alla verkar överens om att egenpublicerat är det kommande stora samtalsämnet, det är lätt att ge ut en e-bok själv. Det är inte alltid lika lätt att ge ut en antologi, en samling där flera olika författare ingår. Men Kapitel 1 har lyckats få ihop en fin samling noveller.
Är du nyfiken och vill se var du kan köpa novellerna kolla länkarna här under.

I morgon kommer en annan gästbloggare hit, som också varit en av eldsjälarna bakom flera novellsamlingar, titta i på bloggen då och läs hans inlägg, jag lovar att det är spännande!
Kicki Karlén

Fångad av lust hos Bokon:

https://bokon.se/ebok/fangad-av-lust-antologin_my-olausson

847b8c2a6ffce4e63c71708fff0f052a

 

Tankar om egenutgivning kontra förlag

Etiketter

, , , , , , , , ,

Det poppar upp fler och fler förlag för e-böcker. En trevlig trend som gör att det är lättare än någonsin att bli publicerad, och i förlängningen lättare att bli läst. Min tanke när jag startade Balder Books var dels att kunna publicera egna e-noveller och dels att kunna publicera andras e-noveller i mån av tid. Jag ger också mina författare en generös deal, då jag önskar alla som skriver att själva få tjäna pengar på sitt slit. Det är kul att läsa noveller och roligt att hålla kontakt med duktiga författare som vill publicera under Balder Books.

Naturligtvis är jag intresserad av trender inom förlagsbranschen, både när det gäller traditionella pappersböcker och e-böcker. Jag försöker hela tiden hålla mig uppdaterad via bloggar och artiklar om ämnet, och om du som läser detta har skrivit en sådan artikel så lämna en kommentar så ska jag titta på den, eventuellt sprida länken vidare.

En av trenderna jag ser är att förlagen är försiktiga med att riskera sitt kapital. Det blir allt vanligare att författaren betalar en del av kostnaden för utgivningen. Det kostar mycket att trycka även en liten upplaga, betala för distribution och marknadsföring. En del förlag tar även betalt för att ge ut e-böcker. Det är inte samma kostnad som med pappersdito, men det kostar att sprida verket, programvara och omslag kan kosta också beroende på vilket man väljer. Ofta börjar samarbetet mellan författare och förlag med att författaren skickar in sin text för en lektörsläsning, som författaren betalar för. Om lektören gör tummen upp så fortsätter arbetet med utgivningen. När sedan verket säljer får författaren tillbaka sin insats. Förlaget har inte riskerat pengar alls. Förhoppningsvis så går författaren med vinst.

En annan sak som det talas mycket om i sociala medier på Internet är om det är bra eller dåligt med att det är så lätt att bli utgiven nu. I princip kan vem som helst med pengar på fickan ge ut en bok, köpa hjälp med att fixa manuset så att det blir presentabelt. Många varnar för att bokmarknaden kommer att översvämmas av skräplitteratur, nu när förlagen inte längre har rollen som granskare av alla manus som skrivs varje år. Samtidigt vet alla att förlagen kanske ger ut några få procent av alla manus som skickas till dem, och att bra manus kan ratas för att förlagen helt enkelt inte har resurser att ge ut allt som de skulle önska.

Jag vill gärna tro att de som är seriösa författare, som kanske under många år kämpat för att komma någonstans med sitt skrivande, vill ha en stolthet över sitt verk. Jag har inte sett någon på Facebook som skriver; ”här är min bok utgiven men läs den inte för den är skitdålig”.

Efter ytterligare något eller några år tror jag att de mindre seriösa aktörerna kommer att sanera bort sig själva ur branschen. För vilken läsare skulle köpa ännu en e-novell av en författare med bristande språkbruk och oförmåga att hålla ihop historien? Jag tror att nu i egenutgivningens tid så är det viktigare än någonsin att vara självkritisk och se till att det man skriver håller måttet. Speciellt när man väljer att skriva noveller är det viktigt att skaffa sig trogna läsare som kommer tillbaka, att vara aktsam om sitt författarnamn som är ett varumärke. Oavsett om man skriver kärleksromaner, deckare eller bara snapshot-noveller så bygger ofta en författares framgång på att hitta läsare som gillar det man skriver, som väntar på att nästa verk av författaren ska komma. Den relationen till läsaren kan man inte köpa för pengar.

Författaren är den som gör det möjligt för läsaren att för en tid kunna tänka sig in i en parallell värld, släppa loss fantasin och läsa om saker som läsaren själv kanske aldrig upplevt. Det ska uppstå en magi mellan läsare och författare när det är som bäst.

Men hur når man ut till läsare? Det går att sprida reklam i diverse medier, be vänner dela länkar, blogga o.s.v. Idag googlar de flesta när de söker något, det är underskattat. Se till att du nämner ditt varumärke, ditt författarnamn, och din bok ofta i sociala medier på nätet. Var inte rädd för att använda #hashtag för att få bra träffar på sökmotorer. När du publicerar själv på nätet så använd alla möjligheter att sätta etiketter på din bok, att skriva så mycket du kan i beskrivningen av objektet för att fler sökord ska kunna knytas till just din bok. När du väl fått en skock trogna läsare kommer de att söka efter din nästa bok.

Det här med e-böcker är Big Business på alla sätt. Både att skriva och att ge ut åt andra. Kan man sedan som en del förlag få författaren att stå för kostnaden så är det en nästan riskfri investering. De rika har under historiens gång setts som de sköna konsternas beskyddare även om de inte alltid förknippas med god smak. Idag kan vem som helst bli publicerad och få läsare, antingen om man har pengar att investera i sin egen utgivning, eller tid. Det är gratis att lägga upp sina böcker på olika plattformar; du betalar när du säljer. Jag tror att de som varnar för detta med att branschen ska svämma över av skräplitteratur är fel ute. Jag vet vilket jobb det är att skriva, läsa och redigera sin text gång på gång. Det förekommer också författare som blir publicerade trots att deras verk kanske inte riktigt håller måttet, även från traditionella förlag. Förlagsbranschen är inte längre en plattform för vissa utvalda, idag tack vare Internet ligger världen öppen för dig och mig. Vill man vara med är det bara att hoppa på tåget!

Kicki Karlén

Bild

Ny berättelse på Amazon!

Etiketter

, , , , , , , ,

http://www.amazon.com/dp/B00KKRUSZK

 

Hela helgen kan du ladda ner ett gratisex, och du missar väl inte Amazons gratisapp för att läsa deras böcker på Iphone, Ipad, Android eller i din dator! Länken till appen finns bredvid boken. Mycket nöje / Kicki Karlén