(Please scroll down for English.)

Ja, jag blev så glad i sommar när Kläckeberga Kyrka var en sevärdhetskyrka och öppen för allmänheten. Dels ville jag se mer av denna gamla, fantastiskt vackra kyrka som ligger nästan runt hörnet från där jag bor, dels ville jag, som ni kanske läst i ett tidigare inlägg, se hur källaren ser ut, då jag skriver på en novell som utspelar sig där till stor del.
När man som jag är hobbyförfattare är allt möjligt. Att inte vara knuten till något stort förlag utan skriva för att underhålla så har man en total frihet i det man skriver. Jag tycker det är härligt, världen ligger öppen och det är bara den egna fantasin som sätter gränser för vad man ska skriva.
I ett tidigare inlägg skrev jag:
”Mitt intresse för kyrkan började när jag skulle skriva novellen Brudprovet, som tilldrar sig i kyrkan. Jag åkte upp dit en kväll och fotograferade lite och vandrade runt på kyrkogården. Jag föreställde mig hur platsen såg ut på vikingatiden, med Kläckebergaviken som rann fram till kyrkan. Jag föreställde mig den gård som byggts där uppe på bosättningen från vikingatiden och hur kyrkan sett ut från början. 1611 brände danskarna ner den, men den har byggts upp igen, vilket ni förstår eftersom den fortfarande finns kvar …
Novellen är fortfarande under bearbetning. I min novell går brudparet med prästen ner i kyrkans krypta, eller källare ska det nog vara i det här fallet. Det som var häftigt var idag när jag fick gå ner i kyrkans källare och trappan ner såg ut precis som jag föreställt mig och skrivit i novellen. Jag har samlat på mig material, ganska överdrivet tycker kanske ni att göra så mycket research för en novell, men jag blir mer och mer intresserad av historiska händelser i min lilla by Kläckeberga.”
Det härliga med att skriva är att man gör allt möjligt. Jag kan hitta på vad jag vill, om jag bara ser till att inte skada någon annan människa. Det är inte lika lätt i verkliga livet. Man kan såra, eller såras, ställa till det utan att mena det och det är en del av den mänskliga naturen. Jag skriver gärna om relationer, för jag tycker det är en trevlig tanke att människor tycker om varandra, och att livet slutar lyckligt. Men så är det egentligen inte, livet slutar med döden. Vad som kommer sen får vi väl se när vi kommer dit. Men med tanke på den senaste tidens händelser så tror jag att vi måste ha en hälsosam respekt för de döda, för att kunna respektera den gåva som livet är. Det hänger ihop. Den här skeletthistorien har tagit proportioner jag inte kunnat drömma om. Jag hoppas att den slutar med ett värdigt avslut för alla, men att det kanske finns lite forskning och svar på vägen. Men i slutändan skulle jag gärna se ett minnesmärke, som på något sätt säger att vi respekterar livet och varandra även om vi inte alltid har samma åsikter om saker.
Jag önskar jag kunde få fram det i en novell, få fram den pietet vi alla borde ha, den respekt den föder och beskriva det i våra vardagliga handlingar. Jag vill skriva så mycket, men tiden står på intet sätt i proportion mot uppslagen.

Jag vill gärna önska alla som läser min blogg en trevlig måndag! Tänk på att det är de små gåvorna som gör skillnad, och om du ser någon som ser dyster ut, ge dem ditt leende och dina tankar!

Kicki Karlén Kläckeberga

Short in English

This summer I was so happy when our local church Kläckeberga Kyrka was open with guided tours. Of course I’ve visited the church now and then, for weddings or funerals. I live pretty close to the church, and I love to just stroll around the old cemetery or take a walk around the church with my camera ready.
In a previous post I talked about writing. I write short stories about everything that comes in to my mind. To be an unknown author and tell stories were the only intent is to amuse, and hopefully earn a dollar or two is totally free. I have no deadlines what so ever, and I can right when I feel like it, and about pretty much everything. The limits are only my own imagination.
I started to write a story about timetravelling, how there is a possibility to go back in time from the cellar of Kläckeberga Church. Back to Viking time. In Swedish the story is under the working name “Brudprovet” I don’t know the English word, but it’s all about a wedding where the vicar is very strange … And before the wedding he want to meet with the happy couple down in the cellar of the church. I will finish it, I’m working on it now and then.
When I was writing I wanted to se the church and the cellar, and when I did it looked very like I have described it in the story. I also wanted to view the old remains from the time when the church has a roof made of stone, but I did not expect to see the skeletons …
The great reward you get writing a story is that you can do almost everything possible. In real life it’s not that easy. You can hurt people, or get yourself hurt. It’s part of human nature and often happens without it was meant to.
I like to write about relations. I think it’s a lovely thought that we care about each other and that life has a happy ending. But that’s not the truth, life ends with death. What’s going to happen after that we can only guess.
Considering the last times episodes I’m confident that we each and every one, must keep a healthy respect for those who are dead; to feel respect for those who still are among us. Life and death is like two sides of the same coin, but life is the greatest gift of them all, and it’s important to respect other people’s lives, and the life of their loved ones.
This skeletonstory has gone wider than I ever could imagine. I hope it will end with a dignifying solution, and I do hope that we all can learn a bit from it. I also do hope that the church in a nearby future can put up some kind of memorial over these people, just to remind us that they’re people just like you and me when they lived. They had feelings, they loved and was loved.
I wish I could write a short story about respect and appreciation for each other and describe that in an everyday story. Take care of each other, and thank you for reading my blog! And don’t forget; if you meet someone without a smile, give them yours.

Kicki Karlén Kläckeberga

IMGP0083