Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli svetsare. Jag har alltid fascinerats av svetsfogar, och med ett barns hela självförtroende sett fram emot att bli vuxen och få lära mig yrket själv.

Jag var övertygad om att jag, med den inneboende talang jag besitter, skulle bli en mästare på yrket. Under åren fick jag ibland möjlighet att se andra utföra sysslan. Jag granskade alla fogar som kom under min blick, och tänkte att om jag bara fick chansen så skulle jag svetsa en fog som skulle slå världen med häpnad.

Den skulle klara röntgen galant, inte visa upp några fel, bubblor eller håligheter. Min svetsfog skulle vara elegant, rak och vacker. En del kännare skulle hävda att ingen gjort sådant utmärkt hantverk, sedan den mytomspunne tjeckisk-österrikiske svetsaren, Trams Fakka, som svetsade i början av nittonhundratalet. Naturligtvis vill jag inte vara så förmäten att jag kan jämföra mina tidiga försök att svetsa med hans mästerverk som visades upp efter hans död, men jag kände att mina fogar nog skulle bli mer intressanta och lättbeskådade. Trots allt var han lite galen och gjorde en del misstag, i en del av hans fogar hade en liten skalbagge blivit insvetsad.

Då jag var en modern människa sökte jag andra källor till visdom. Jag tänkte att forskningen om svetsning, och den utrustning man använder går framåt, vi är ju ändå moderna människor. Jag tittade på de som varit vuxna och svetsat när jag växte upp, hur de använt sig av olika material och tekniker för att nå fram till den perfekta fogen. En del av dem har även varit vänliga nog att författa handböcker i svetsande, idag finns det tusentals böcker, bloggar och artiklar om hur man går till väga för att få en hållbar fog. Man kan välja att sälja via redan etablerade kanaler, eller sälja själv via nätet. Vem som helst kan börja med det, det krävs bara handlag och ingen egentlig utbildning.

Svetsare är ingen skyddad titel, men det finns en sammanslutning för svetsare där man kan söka medlemskap. Ofta krävs att man svetsat minst två utmärkta fogar för att få kalla sig svetsare och gå med i förbundet. Dessa fogar ska bli antagna av officiella svetsfogsförmedlare och märkas med unika nummer för att du ska få bli medlem i förbundet. En del människor hävdar att om du inte lyckas med det så har du ingen rätt att kalla dig för svetsare. Andra hävdar att så länge du svetsar ofta och regelbundet så är du svetsare. Många röster höjs i frågan, ibland i vrede och ibland av avundsamhet. De som fått sina fogar antagna höjer naturligtvis rösten för alternativ ett, de som kämpar på egen hand anser att alternativ två är det riktiga.

Det finns många skolor och kurser för svetsare. Det sjuka är att för att söka dit ska man skicka in ett antagningsprov som består av en del av en svetsfog. Denna skall sedan bedömas i förhållande till alla andra svetsfogar som skickas in, till sin unika form och om de aktuella lärarna på skolan ifråga tycker om ditt sätt att svetsa.
Det är ofta svetsare som själva inte kan leva på sitt yrke som är lärare på svetsskolan. De svetsar själva men behöver även undervisa i konsten att svetsa för att dryga ut sin hushållskassa. På ett sätt är det ett bra arrangemang, man får lära sig grunderna från någon som varit där själv. Men det är inte bara bra då dessa, även om de är habila svetsare, inte har någon som helst förståelse för att man kan vilja svetsa på ett annat sätt än de själva. Eller att man kanske inte vill ha skalbaggar i sin svetsfog. Nej vi ska stöpa alla i samma form, få fram en ny generation av svetsare som göra likadana fogar inspirerade av de klassiska mästarna på området. Man måste svetsa fint, det är mer värt att fogarna blir vackra och följer de riktlinjer som mästarna presenterat under flera hundra år, än att fogarna är nytänkande och speglar dagens samhälle.

Jag kan ta ett exempel. För många år sedan gick jag en ettårig utbildning på en skola. Jag kom dit med en idé till en svetsfog och stora förhoppningar. Lärarna var redan etablerade svetsare, som extraknäckte som lärare. Jag väntade med spänning på att de skulle lära oss elever sina yrkesknep. Vi satt där i rummet en grupp på sexton elever, alla i olika grader av förkunskaper och förhoppningar. De flesta hade aldrig ens sett en acetylentub innan de kom in på skolan. De pärlor av visdom som vi alla förväntade oss att lärarna skulle dela med sig av, blev inte riktigt som vi trott. Redan första dagen sade den ena läraren att det enda sättet vi kunde bli riktigt bra på att svetsa var att öva, öva och se hur mästarna hade gjort.

Vi fick vars en plåtbit, några svetstrådar, vars en tändsticksask och vars en tub med syre och acetylen. Sedan var uppdraget att vi alla skulle dra oss undan fram till kafferasten och svetsa så mycket vi kunde. När vi klarat av det och fått en styrkande kopp kaffe skulle vi samlas igen och titta på varandras fogar, läs leta fel. Men inte ens då trädde lärarna in i rollen som lärare av den sköna konsten, nej det var de andra eleverna som skulle bedöma mina försök att svetsa. Det satt unga vuxna, ja nästan tonåringar, i gruppen som aldrig hade svetsat något annat än inträdesprovet till skolan, och det var de som skulle hjälpa mig att bli en erkänd och berömd svetsare! Jag kände mig lurad.

Inget prat om verktyg, rengöring, säkerhet eller material, bara detta: svetsa så fort du får tillfälle så blir du duktig. Lär dig av att se på de gamla mästarna, försök förstå hur de har gjort sina fogar. Experimentera inte för mycket med din teknik, det är förbehållet de redan etablerade att göra det. Tänk på att välja en grundplåt med att vackert mönster när du börjar, det är helt okey att svetsa in en skalbagge eller två, men akta dig för att gå för långt ifrån det vedertagna och etablerade sättet. Samtidigt ska du också veta att få svetsare lyckas leva på sitt svetsande. Jag antog att de flesta slutade som lärare på diverse svetsutbildningar.

Jag satt där och höll god min, med min stora plan om att göra den perfekta fogen som ett dibarn vid mitt bröst, och väntade att snart, kanske redan i morgon, kommer dessa pärlor om hur man går till väga för att lyckas. Men nästa dag bjöd på ännu en självstudie som skulle bedömas av kurskamraterna.
När kursen var slut, och vi alla fått ett diplom där det stod att vi genomfört kursen samlade jag ihop min besvikelse. Jag var säker på att förr eller senare skulle jag behärska konsten. Det var bara att öva.

Något år senare snubblade jag över en utmärkt handbok i ämnet; Kevin Stings bok Att svetsa. Han förklarar mycket pedagogiskt (ursäkta adverbet) om hur man ska gå till väga för att göra en perfekt fog. Att man måste slipa bort en hel del från det första försöket tills man har en färdig och hållbar fog. Han ger exempel på andra moderna svetsares olika små knep för att behaga det granskande ögat. Han berättar också att det är ingen skam att misslyckas i början, bara man fortsätter att försöka, och fortsätter att träna. Han tar upp olika delar, som vilka verktyg och svetstrådar man kan använda för olika syften. Han visar dig hur resan från krass verklighet till dröm kan se ut, och viktigast av allt;

Han inspirerar med sin utmärkta svetshandbok så läsaren känner sig styrkt och redo att genast svetsa så mycket som möjligt för att nå i alla fall halvvägs dit Kevin har nått. Jag kan bara med stor ödmjukhet tacka honom för att han, en av de största genom tiderna om än inte någon som kommer att få Stockholms Stora Svetspris, har tagit lite tid av sitt liv och sitt svetsande för att dela med sig om konsten.
Det finns ett gammalt talesätt som säger; De som kan det gör det, de som inte kan det lär ut det.
Undantaget från den regeln är Kevin Sting, som både är mästare med läraryrket i botten, och som är generös nog att dela med sig av sina knep.

Många år efter att jag hade gått grundutbildning på ett år som svetsare, sökte jag skolan igen för att gå år två. Jag tänkte mig göra några mer kontroversiella svetsfogar, och skickade in ett arbetsprov där jag svetsat fogar som inspirerats från Irländskt 70 och 80-tal. Jag fick genast besked att så kan man absolut inte göra, av min placering på reservlistan förstod jag att jag inte var önskvärd på skolan. Jag vet inte om det var mina gröna, fyrklöverformade fogar, eller om det var jag som person, kanske avsaknaden av skalbaggar i mitt arbete eller att jag förra gången jag gick på skolan kritiserat undervisningen, som gjorde det. Det kanske var så att jag inte tränat nog på att svetsa helt enkelt, även om mina svetsfogar blivit utställda och berömda, i alla fall de kortare fogarna. Jag har också placerat mig på plats nummer två, och plats nummer sex, i en stor svetstävling förra året och mina fogar finns nu att köpa genom en traditionell fogförmedlare. Jag säljer även på egen hand andra svetsfogar via Internet, och det har börjat bra.

Jag vill sluta med att önska alla fogsvetsare i vårt vackra land, och i resten av världen, en trevlig sommar. Må ni som försöker lyckas, må ni som redan lyckats få vidare framgång och må alla öppna sina sinnen och inte vara rädda för att lära av både klassiska och nutida svetsare.

Det handlar ändå i slutändan bara om att roa sig själv och omgivningen, det handlar naturligtvis också om att gärna få en hacka för besväret.
Den dåvarande rektorn på svetsskolan, sade när han höll avslutningstalet efter att jag gått år ett, att när man möts av motgångar ska man tänka ”Jag har i alla fall min lilla kinesiska ask.” Jag tänker gärna: Mina böcker är i alla fall tillgängliga för dig både på Bokon och Amazon.

© Kicki Karlén