Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Jag har alltid haft svårt att skriva fantasy. Jag läser inte så mycket sådant heller. Jag gillar berättelser om spöken och gengångare, men rena fantasivärldar med figurer som inte finns har jag svårt för. Ett spöke, en ande eller gast är ändå en människa, eller var i alla fall en gång i tiden. Tid är fascinerande, och tanken att kunna röra sig fritt i olika tidsplan. Jag har aldrig förut gjort ett seriöst försök att skriva något sådant, och när jag började skriva Brudprovet så var tanken att det skulle vara en kärleksnovell med lite fräcka erotiska scener i.

Ofta när jag skriver vill karaktärerna berätta något som jag inte planerat. De tar helt över min värld, jag blir reducerad till verktyget vid tangenterna och de berättar sin historia med mig som ett medium. Så var fallet med Brudprovet; jag hade bara att sitta och låta fingrarna löpa över tangenterna och förundrat titta på berättelsen som växte fram på skärmen. Den känslan är ren magi.

På det sätt som jag jobbar så kan jag inte skriva fantasy, det är en bred genre men den kräver ganska mycket struktur för att läsaren ska ha behållning. När man rör sig i fantasins utmarker och inte har några direkta igenkänningsfaktorer att spela på så kräver berättelsen hård struktur för att läsaren ska förstå vad författaren berättar. Jag beundrar dem som skriver på det sättet; som strukturerar upp sin miljö och sina figurer in i det minsta och genomför att skriva en längre berättelse på det viset. Jag kommer aldrig att kunna göra det, men tur att vi är så många som skriver olika.

Jag tycker människor är fascinerande. Vanliga människor med vanliga drag som hamnar i konstiga situationer, relationer till andra, svårigheter som ska lösas. Det finns oändliga historier att berätta om dem, om saker man har sett och hört och kan spinna vidare på i fantasin. Jag har roligt när jag hittar på och skriver sådana historier; de är kanske lite vanliga och prosaiska men människors sätt att uppträda inför varandra fascinerar mig och det finns många kul figurer i vår herres hage. Både verkliga förebilder och påhittade karaktärer, eller det bästa; en blandning.

Jag satt och läste på nätet igår om att skriva novell. De flesta verkar rörande överens om att en novell ska bestå av dessa fyra delar:

* Presentation av karaktär(er) och konflikt.
Detta är inledningen som skall fånga läsarens intresse och presentera tanken bakom det man vill berätta. En novell ska inte ha för många personer och har inte samma krav på miljö som en längre historia i romanformat.

* Utveckling av berättelsen.
Nu ska historien fram, här utvecklar man sin karaktär och berättelse. Det är här som den egentliga historien berättas och den bygger upp inför tredje delen av novellen:

* Höjdpunkt.
 Här kommer en vändpunkt. Detta är berättelsens höjdpunkt som man byggt upp inför. Nu händer något här som är spännande. Det kan vara en konflikt, en oväntad händelse eller något annat som karaktären råkar ut för, och måste agera i. Detta är den spännande biten att planera och skriva.

* Upplösningen.
     Här syr man ihop berättelsen snyggt och prydligt. Förr var det vanligt att upplösningen innehöll en sensmoral, ett budskap läsaren kunde ta till sig. Idag ser man ofta ett öppet slut; författaren lämnar över till läsaren att fundera över vad som händer efter att novellen är slut. Det är vanligt med något oväntat och överraskande oavsett vilket slut man väljer på sin historia. Det viktiga är att läsaren ska bli engagerad i historien och inte bara glömma den. Målet är att ett öppet eller dolt budskap ska vandra vidare i läsarens tanke.

Så kallade veckotidningsnoveller om kärlek och romantik har ofta ett lyckligt slut. Ja, äktenskapet höll. Ja, de hittade varandra igen efter femtio år. Ja, han jobbade extra för att köpa en present till henne och var inte alls otrogen som hon inbillade sig.

Dessa noveller är lite tråkiga, även om många är välskrivna och underbyggda så är de så förutsägbara; men det är nog så att de som läser dessa noveller är samma människor som köper veckotidningar och en viss typ av pocketromaner. Det är helt okey; smaken är som baken.

Idag är vi många som skriver noveller, novellförfattare finns i varje kategori av människor nästan. Det avspeglar sig på innehållet och nya stilar och grepp prövas runt om i skrivarlyorna. Det är modernt med erotiska noveller i olika skepnader, med övernaturliga berättelser och SF/Fantasy som tema. Det finns många sajter med tävlingar i novellskrivande och många e-förlag.

En lagom lång novell kan man läsa färdigt på tågresan, flyget eller varför inte i soffan en kulen dag i november. Många tycker det är svårt att få tid att läsa en hel roman och väljer noveller i stället. Författare som Alice Munro och Stephen King har gjort novellen älskad, och novellsamlingar förekommer ofta i bokhandeln.

En novell; en koncentrerad berättelse som kan säga lika mycket som en roman. Den är själva essensen av historien, kanske lite fattig på miljö och subtilare antydningar om karaktärer och tankar, men den berättar precis lika väl en historia som en roman. När man väljer att läsa och skriva i detta format så hinner man med så många fler historier! Det är där den största vinsten ligger; att få berätta och få läsa många olika historier.

Det är i novellen en författare som jag hittar sin vinst också. Den går relativt fort att skriva, sedan tar förstås redigering sin tid men då är tanken redan i nästa historia jag vill berätta. Jag kommer snart att lägga ut en erotisk novell på romanstemat som heter Leka Doktor. Vad händer när stans största hypokondriker möter en läkare och de hamnar i säng? Vad tänker hon när hon ligger där under hans smekningar, är han läkare eller älskare?

Jag kunde inte motstå tanken att försöka skriva en klassisk kärleksnovell på temat; men jag kryddar den lite med en del vågade scener. Snart på amazon, tillgänglig för dig!

Brudprovet kräver mer av mig. Mer eftertanke för jag vet inte ännu vad jag vill med den texten, eller vad texten vill med mig. Den är spännande att skriva på och den växer; ibland lägger jag undan den för att skriva något lättsamt, eller för att läsa en utmärkt novell av någon annan. Det är nästan lika viktigt att läsa som att skriva; vidga sina vyer och sitt ordförråd. Roa och roas. Att kika in i en annan verklighet en liten stund. Lära känna nya människor, sådana som skriver och sådana som skapas av författare. Det viktiga är att hålla på, att bjuda på sig själv och att aldrig vara rädd för att prova nya grepp. Man kan till och med tänka sig hur spetan kliar när man sitter med rumpan bar på den där flotta middagen … Ingenting är heligt, allt kan hända när man skriver och läser.

En sådan underbar värld!